Jag har precis läst klart boken ”El Choco” med Jonas Andersson i ”huvudrollen” och jag måste få säga att det är en helt otrolig bok. Jonas har skulder. Jonas åker till Bolivia. Jonas ska ta hem kokain till Sverige mot betalning. Jonas fastnar på flygplatsen på vägen hem. Jonas får straffet 8 år i bolivianskt fängelse. Så långt inte alls en osannolik historia. Därefter händer det dock en hel del otroligt och fantastiskt, vilket gör att man förbluffad inte kan sluta läsa den.

En sammanfattning hämtad från Bokus.

”Jag är ledsen min vän”, sa mannen och skakade lite sorgset på huvudet, ”men jag tror inte du kommer att överleva här inne.” 27-årige Jonas Andersson från Kungälv hade i ett desperat försök att bli av med sina skulder erbjudit sig att göra en affärsresa till Bolivia. Han åkte fast på flygplatsen med nästan tre kilo kokain i väskorna och hamnade på det ökända fängelset El penal de San Pedro, 3 600 meter över havet i Bolivias huvudstad La Paz.

På San Pedro sitter stora knarkhandlare i rymliga tvåvåningsceller med eget kök och badrum, medan fattiga småtjuvar trängs med varandra i iskalla, små betongutrymmen på andra sidan väggen. Över 100 barn bor med sina fäder i cellerna och massor av människor hålls inlåsta i flera år utan att de har fått någon dom. Det finns inga lås på cellerna eller vakter på avdelningarna. Tillgången på kokain är obegränsad och nästan alla bär vapen. Jonas Anderssons första tid blev en kamp för livet. Han blev överfallen fler gånger än han kan minnas och tvingades bevittna hur flera fångar knivskars till döds eller torterades av andra fångar.

Men de kaotiska åren på San Pedro blev ironiskt nog också vändpunkten i hans liv. Det var här han slutade med droger, det var här han gifte sig och det var här han blev pappa för första gången. El Choco är den fascinerande berättelsen om en svensk mans kamp för överlevnad i en galen och främmande miljö, om kärlek mot alla odds, och om ett land i uppror. För utanför murarna hade ursprungsfolken fått nog av politikernas svikna löften. Hundratusentals människor drabbade gång på gång samman i våldsamma strider med militär och polis, två presidenter vräktes ur sina stolar och till slut var den första indianen i Sydamerikas moderna historia på väg att nå den högsta makten.

Författaren Markus Lutteman är nyhetsreporter på Svenska Dagbladet. ”El Choco” är hans första bok.

Denna bloggartikel är inte på något sätt ett försök att vara en recension, utan mer en sammanställning av bokinformation jag hittat på internet och ett försök att tala väl för boken.

Boken är absolut läsvärd och har ett mycket tänkvärt innehåll. Jonas vistelse på fängelset San Pedro i La Paz i Bolivia är precis så illa som man kan föreställa sig, men Bolivias myndigheter och administration genomsyras av en korruption utan dess like. Deysi, som senare blir Jonas fru och mamma till hans två barn, är en i sammanhanget en otroligt stark kvinna. Trots att Jonas åker fast för narkotikasmuggling står hon orubbligt vid hans sida och hjälper honom genomlida åren på San Pedro. Det är inte bara fängelset San Pedro som är skådeplatsen, utan även Bolivia som land, dess regering, staden La Paz och de många demonstrationerna där som urartar pga missnöje med sittande regering. Läs den!

Jonas Andersson och Deysi gifter sig i fängelset San Pedro

Boken slutar förstås väl med att Deysi och barnen följer med Jonas till Sverige och kommer lyckligt fram efter en nervpirrande strapats genom Brasilien. Jag kan inte låta bli att klämma in följande sköna avslut hämtat direkt från boken.

De är nyss hemkomna från Bolivia/Brasilien till mamma Ulla i Kungälv och det är förberedelser för middag:

Det var först nu när han var hemma igenom som han upptäckte att han inte var samma Jonas som hade lämnat Sverige för fyra år sedan. Även Ulla lade märke till förändringen. Hon undrade lite om något var fel.

Själv var hon sig lik. Hon och Jonas hade alltid haft en väldigt rå humor sinsemellan, och hon gjorde inget undantag bara för att sonen råkat sitta tre och ett halvt år i fängelse.

”Titta Jonas”, sa hon och pekade ut mot vardagsrummet. ”Vi har satt spröjs på fönstren så du ska känna dig hemma.”

Jonas skrattade. Så jäkla typiskt morsan.

Här följer en film som introducerar boken.

På YouTube finns det en hel del filmer om fängelset San Pedro. Här följer några stycken som jag tyckte var ok.

Följande text/recension är hämtad rakt av från Svenska Dagbladet på denna länk.

Svenskar som avtjänar kortare eller längre fängelsestraff i andra länder bildar nästan en egen fackboksgenre. Rickard Flinga berättar i ”Iskallt och stenhårt” (2005) om sin fängelsevistelse i Texas. Annika Östberg berättar för Katarina Swanberg om sin likaledes amerikanska fängelsevistelse i ”Sorgfågel” (1999). Och nu El Choco av Markus Lutteman, som berättar om delar av det bolivianska fängelsesystemet samtidigt som han skissar en bild av Sydamerikas fattigaste land, ibland med historiska tillbakablickar.

Markus Lutteman, tidigare reporter på SvD, var ryggsäcksluffare i Bolivia när han i huvudstaden La Paz fick höra talas om en svensk fånge på det ökända fängelset San Pedro. Han tyckte kanske i förstone att svensken – som avtjänade sitt straff för knarksmuggling – gott kunde stå sitt kast, men när Lutteman besökte Jonas Andersson i fängelset och började ana sig till förhållandena där, bestämde han sig för att berätta svenskens historia.

El penal de San Pedro är en korrektionsanstalt som är en spegelbild av det genomkorrumperade bolivianska samhället och som får amerikanska (erkänt tuffa) fängelser att framstå som söndagsskolor. I ett amerikanskt fängelse är man i alla fall garanterad tak över huvudet och mat, på San Pedro finns inga sådana garantier, det är helt och hållet pengarna som styr. Jonas Andersson blir vän med en turkisk knarksmugglare som kallar sig Amir som vid ett tillfälle läxar upp Jonas när han gnäller över förhållandena. Amir menar att Jonas har det bra, det finns ett konsulat som skickar honom pengar till mat och uppehälle, hans föräldrar skickar honom pengar; många på San Pedro har ingenting av detta.

I två- eller flerrumslägenheter på lyxavdelningen La Posta på San Pedro – där Jonas i kraft av sina pengar har hyrt in sig – sitter knarkbaronerna som fortfarande styr över sina knarkimperier, medan fattiga fångar, inte sällan bolivianska indianer, lever i trånga cementceller på de sämsta avdelningarna.

Allt kan köpas för pengar, strafftid, bekvämlighet, inflytande. Och allt detta emanerar ur ett samhällssystem där kokainet är motorn och där presidentkandidater går till val på sitt försvar för odlingen av kokaplantan och inte sällan äger sådana odlingar själva. Kokaplantan framstår som landets enda naturtillgång, men det gör inte befolkningen mindre fattig.

I fängelset är de intagna inte inlåsta i sina celler; vakterna lägger sig inte i deras förehavanden utan kan lugnt stå en bit ifrån och titta på när fångar blir ihjälslagna av andra fångar. Innan Jonas Andersson gör misstaget att försöka smuggla kokain till Sverige, för att bli kvitt skulder till olika långivare, har han träffat en boliviansk kvinna vid namn Deysi; hon blir Jonas räddning. Hon söker upp honom och får bo tillsammans med honom. De gifter sig i fängelset, får två barn tillsammans och Jonas har på ett tidigt stadium bestämt sig för att hålla sig drogfri.

Luttemans koncept fungerar: han varvar intervjuer med Jonas Andersson och andra till honom närstående med en beskrivning av den politiska utvecklingen i Bolivia. Det har blivit en rappt berättad historia, ibland journalistiskt slängig men framför allt effektiv och innehållsdiger.

Efter tre och ett halvt år – knappt halva strafftiden – blir Jonas Andersson villkorligt frigiven. Men dessförinnan måste många befattningshavare smörjas med mutor, och jag tänker på den fattige bolivianske bonden som dömdes till åtta år för att ha stulit en kyckling på marknaden till sina hungriga barn, och som sannolikt får sitta tiden ut eftersom han inte har några pengar.

Följande beskrivning av fängelset San Pedro kan man läsa på Wikipedia:

San Pedro prison or El penal de San Pedro is the largest prison in La Paz, Bolivia renowned for being a society within itself. Significantly different from most correctional facilities, inmates at San Pedro have jobs inside the community, pay or rent their accommodation, and often live with their families. The sale of cocaine base to visiting tourists gives those inside a significant income and an unusual amount of freedom within the prison walls. Elected leaders enforce the laws of the community, with stabbings being commonplace. The prison is home to approximately 1,500 inmates, with additional guests staying in the prison hotel.

San Pedro på Google Maps: Klicka här